Äldsta och käraste vännen ringer mig ikväll. Jag hör att han inte låter som han ska.
”Hon älskar mig inte längre, hon lämnar mig,” sa han och började gråta så långt ifrån mig.
Imorgon kväll kommer han till stan för att saker behöver pratas om och någon behöver lyssna till det som måste sägas.
Jag grät när han hade lagt på. Det gör jätteont överallt. Fastän det är långt borta. På många olika sätt.
Jomen det finns ju dom som får så det räcker.
Liksom.
Och man kan ju bara le åt rosa moln och love-dimman hos söta Lotta.
Och bli lite längtansfull.
Svar kom på det sms som kunde misstolkats: Jag är inte ‘ute efter’ en man … *L* … jagar liksom inte. Men kan sakna sällskap ibland … Om du vill ha sällskap ngn gång utan att träffas mer än som kompisar så får du slå en signal. Du vet ju var jag finns.
Igår fick jag svar. Det tog bara 24 timmar:
Känns jättebra. Vi kan väl ta en fika någon dag?
Kanske det kanske.
Med solen i ansiktet idag. Och med lite vårkläder på … bara för att jag saknat dom så.
Fyra killar krockar med mig i entrén till min galleria, stannar upp och säger hej alla fyra på samma gång … och säger när dom går vidare: ”nu jävlar är det vår för nu kommer alla snygga tjejer ut”
Tack guys. Jag behövde den idag 
Inte kunde jag vänta så länge heller:
Jag hade ju ditt visitkort sedan förut. Hoppas det är rätt nummer nu … Lunch imorgon söndag?
Svar:
Tyvärr upptagen med barn. Är inte i dating tagen just nu. Lång historia men du ska känna dig välkommen till xx (hans krog).
Eh … va? … så jag skickar … med tilltaget mod och j*lar anamma och ”man ångrar bara det man inte gör … och allt annat sånt tjafs:
Det är ok *L* … och jag kommer kanske en sväng ngn gång … men jag har ngt att bekänna … jag har sedan jag träffade dig första gången varit mer intr av dig än av xxx (krogen) … nu tog jag lite mod till mig och frågade iaf . En annan gång kanske.
Och svarte dröjde. Jättelänge. Så länge att jag blev övertygad om att jag sabbat det mesta. Så då skickade jag …:
Jag hoppas inte att du tog illa upp. Ta det för vad det var … en komplimang. Önskar dig en bra kväll.
… han kanske tog illa upp för att jag inte gillade hans krog lika mycket som jag var intresserad av honom …
… och fick svaret:
Jag blev jätteglad. Är inte van vid sånt. Men jag har ingen ork tyvärr.
Jamenjassåjaha?! Snacka om att vara ringrostig och inte snappa upp vibbarna då. Tänkte jag om mig själv och min eminenta raggartalang.
Han är skrämd, tänkte jag. Livrädd för att jag står med brudklänningen innaför dunjackan.
Så är det.
Tänkte jag.
Och skickade ett till sms …
Jag är inte ‘ute efter’ en man … *L* … jagar liksom inte. Men kan sakna sällskap ibland … Om du vill ha sällskap ngn gång utan att träffas mer än som kompisar så får du slå en signal. Du vet ju var jag finns.
Så.
Mer kan jag inte göra.
Trögskalle.
Med vackraste ögonen.
… och inget svar sedan dess.
Jomenvisst.
Jag vå-å-å-gade!
Just precis för en kvart sen stötte jag på honom igen på fiket här i porten. Och kom på den briljanta idén att fråga honom om en viktig sak angående hans jobb.
”Å va bra att du var här jag måste fråga en grej,” sa jag.
Och d-å sa han:
”Jamen det gäller väl mitt jobb va … det är aldrig någon som är intresserad av mig – bara mitt jobb ..” sa han och log brett. Alltså värsta inbjudan till smart följdkommentar.
Som jag naturligtvis inte missade:
”Haha, samma för mig … alltså visst är det jobbigt när ingen är intresserad av en … det är nog lite synd om oss,” sa jag.
”Vaddå är ingen intresserad av dig?”
”Näe, haha, jag har varit singel i tre år nu. Drygt.”
”Har du? Jag har varit det i … hmmm …. måste tänka … jo i fyra år blir det.”
Så pratade vi lite. Han är blyg. Han är det … Jag föreslog att jag skulle komma ikväll till krogen och han sa att han inte var så förtjust i att träffas på krogen. Och jag sa att då bjuder jag dig på en öl. Eller ett glas vin, sa han. Eller en lunch. Sa han.
Okej, sa jag. Jag ringer dig … vart ska jag ringa? … Ring till krogen. Jag är alltid där. Sa han.
Jajajajajajajajaaaaa … jag vet att jag är modig. Som frågar så där. *klappar mig själv på axeln*
Kastar ett öga på kontaktannonserna i min lokala tidning.
Herregud … den här är ju som ett uppslag till en hemsk kriminalroman. Eller är det bara jag som far iväg med min väldigt perversa fantasi?
”65-årig man, tyskfödd med fritidshus och sjötomt i centrala Sthlm som är kärleksfull och viril söker handikappad kvinna, gärna rullstol. Ålder och nationalitet är egal.”
Hamnade intill honom igen. På lilla fiket. Med en espresso.
Men nej.
Jag vågar helt enkelt inte.
Jag vågar mycket. MYCKET. Å, herregud så mycket jag har vågat. Och bänt på sanningar.
Jag jobbade som servitris på innekrogen i Göteborg en kväll. De ville inte ha tillbaka mig. Mitt cv var inte helt med verkligheten överensstämmande. Jag har åkt hiss med Michael Jackson och bjudit upp honom till dans, jag har raggat på ett amerikanskt basketboll-lag (ja, alla på samma gång), jag har plockat upp en man i en hotelbar för värsta lovemakingnatten, jag har hållt föredrag inför 500 personer, jag har skällt ut ett gäng skinheads en mörk kväll och jag kan gå upp på vinden utan ficklampa.
Men inte att jag vågar fråga honom.
För h-e. Har jag blivit gammal och harig?
Jag tänker inte ens logga in på dejtingsidan idag. Jag hade en dejt men gav återbud. Jag har bara ingen som helst lust!
Tog en drink med en väninna igår. Hon har varit singel i 6 månader och har sedan 1 månad ett förhållande med en ny man.
Jag trivs med att vara singel. Kanske det är det som är kruxet.
