Jag försvann spårlöst. Förhoppningsvis.
Sajten blev depressing till slut. Inte kul, mest slask. Och om jag kom igenom slasket så hade jag tappat lust och motivation.
Imorgon har jag en dejt på hotellbar i stan men eftersom jag tagit bort hela min profil och suddat ut mig själv så vet jag ju inte vem han är och var jag hittar honom. Jo, möjligen på hotellbaren imorgon kväll. Men då har jag annat för mig.
Förlåt.
Nu har jag raderat SNOPPBILDER i ett dygn! Jag har fått 322 mail som jag är alldeles för nyfiken för att inte läsa. Och allt blir väldigt enkelt när jag väl plöjt igenom skiten. Det finns tre kvar som KANSKE kan vara något. Möjligen.
Det är idioter på sajten. Som ställer frågor som jag aldrig fått och som jag vill krypa under bordet för att ens kunna läsa. Jag kommer att drömma mardrömmar inatt.
De jag tycker är vettiga får min hemliga mailadress där jag är helt anonym. Det var i alla fall vad jag trodde tills jag fick ett meddelande på min facebook från en av dessa trevliga killar. En sån skit (förlåt söta väninna) som googlar och undersöker och letar. Men det var uppenbarligen inte så svårt eftersom jag i min hemliga mailprofil inkluderat mitt riktiga, hela namn.
Idiot är jag också.
Dejt på måndag med en kille på 190, och 39 år.
En frigjord väninna med få talanger för att rodna tipsade mig om en dejtingsajt. Jag la upp min profil och fick 102 svar. Alltså – bara det kan ju göra att man tröttnar. Vem – VEM – har tid att gå igenom alla? Och VEM har möjlighet att hålla isär alla? Det krävs ett dataprogram för det här kära väninna. Ett logistikprogram. Så jag vet vem som säger vad till mig och vem jag säger vad till. Och framförallt varför.
Det var när jag var ordentligt avsminkad. Utan bh i bara linne och kort sunk-kjol. Det var då det började blixtra utanför sovrumsfönstret. Märkligt, tänkte jag. Ingen åska, bara blixt. Och vilka blixtar sedan.
Som kommer underifrån liksom.
Så jag lutar mig ut och tittar ner på två manliga poliser som viftar med varsin ficklampa och som ropar att jag ska komma ner och öppna. ”Jag?” frågade jag och pekade på det avsminkade ansiktet. Just det, sa dom i kör.
Och nej, det är inte Romeo som sjunger under min balkong eller en kärlekskrank singelman som kastar sten på mitt fönster. Det är två snutar som jag släpper in i porten och som ber mig försvinna upp till mig omgående.
Jag undrar om det berodde på att jag inte var sminkad. För gammal för dom? Utan bh? För kort kjol?
För den som har information om huruvida den här mannen är singel eller inte, vänligen lämna en kommentar bums.
Antingen sitter jag kvar i min soffa eller också stalkar jag karln.
Han verkade trevlig när jag sa ”ursäkta men det var inte meningen att trampa på dina blanka skor”.
Och jag vet redan att han bor på söder och är i rätt ålder och har ögon man nästan drunknar lite i.
Liket lever. Jag har inte lagt av. Inte heller drunknat i primitiv ilska.
Har gett upp varenda dejtingsajt (betygen på befintliga dejtingsajter imponerar inte – läs senast om parship här … sgn 33 år har dessutom, som jag, noterat att parship-loggan är leftover från gamla Konsum …). Spanar inte särskilt mycket heller.
Hetast i dejtingväg var väl att bli uppraggad av en taxichaufför som tyckte jag var det vackraste han sett. Han lockade med rikedomar och hus i Turkiet.
Nej tack, sa jag.
Så desperat är jag inte.
Har i och för sig hittat ett kap i mansväg. Singel och outgoing och snäll och okej snygg. Men ingenting för mig. No klick what so ever.
Jag och tjejerna var bjudna till syster med familj och släkt på mors-dag-lunch till helgen.
Pappan till flickorna framför innevarande helg sin indignation över att hans döttrar inte träffar honom tillräckligt ofta och han säger att han då utgår från att de inte prioriterar honom, att han då förutsätter att de faktiskt inte älskar honom och att de då egentligen inte behöver någon far.
Mekanismen som öppnade käften på idioten var beskedet från barnen om att de inte kunde följa med upp till dalarna för att vara med på den (jävla förbannade) invigningen av hans (jävla förbannade) flickväns (jävla) café eftersom de ville fira mors dag med … mor.
Summan blir att barnen gråter för att de gör mig ledsen eftersom de måste följa med pappan för att han inte ska tro att de inte älskar honom längre. För det gör vi, säger dom och gråter lika mycket som jag.
Och jag grinar för den jävla idiotfan gör mina barn så ledsna. Sen grinar jag för att jag inte får någon mors dag. Och sen grinar jag för att han har en jävla flickvän och sen grinar jag för att jag är ensam.
Och sen svär jag genom tårarna åt att han är så jävla inihelvets korkad och så försöker jag komma på svordomar som ska låta som jag känner.
Jomen så mogen är jag just nu.
FY FAN vad jag inte ska lägga fingrar i kors längre och vara snäll! FY FAN vad jag ska ta reda på hur mycket han INTE betalar varje månad. Och FY FAN vad jag ska styra upp att han får ta varannan helg – åtminstone! Och FY FAN vad jag ska skita i det han sa sist: ”Jo … du … alltså hon (jävla flickvännen) har ju köpt ett café nu i dalarna och ja … det blir lite problem då för mig, att ta barnen varannan helg.”
VADDÅ PROBLEM?
Gå och dö.
Jag är så jävla förbannad!! Mina barns pappa och den man jag levde med i väldigt många år är en TOTAL JÄVLA INIHELVETES KORKAD SKITSTÖVEL!
Fy fan fan fan för små omogna och patetiska män som inte kan stå raka i ryggen utan att försöka förgöra andra. Den lilla pitten skulle passa bäst i en gryta med kokande olja. Och jag skulle med glädje stå och röra om och trycka ner den fule jäveln under ytan.
Fy för fan säger jag.
En dag får du din återbäring … och det blir fan inte i himlen.
Tillbaka i röran igen. Inget att rapportera som eventuellt skulle innehålla ett par deciliter av det manliga könet.
Här är det torka.
Desperat? Verkligen inte. 